Di'Anno-eran vs. Blaze-eran

I backspegeln

Vet vi hur detta kommer sluta?
Ja, men ta dig tid, lyssna och njut av The X-Factor!

På en affisch 1981 bar Iron Maidens maskot Eddie på Paul Di'Annso huvud. Detta symboliserade slutet på Di'Annos tid som sångare i Iron Maiden och i förlängningen slutet för Bruce Bruce i Samson och början på The Human Air-raid Serin.

"Iron Maiden låter som de ska, förutom att de nu har en siren från ett flyglarm som sångare."
Resten är historia.

Di'Annos röst och stil passade som handen i handsken för de två första lite ruffigare Iron Maiden-skivorna Iron Maiden och Killers. Rockutstyrsel, punkig aggressivitet, krulligt hår med rockröst och ungdomlig lust - det var Paul Di'Anno det. Skivorna är bägge som en skattkista fylld av många bra och i dag nästan bortglömda låtar och utan att behöva leta speciellt länge kommer man över ett par diamanter. The Phantom Of The Opera är en starkt skinande och makalös såndär diamant, som egentligen är orimligt glänsande för vilken skattkista som helst, som heter debutskiva. Killers och i synnerhet låten Killers är finfin den med, med sitt flämtande, galopperande och fräscha rock-gung. En personlig favorit är också Drifter som är något bluesrockig och glatt medryckande. Di'Anno når sin högsta nivå som sångare i Twilight Zone och frågan är om det fanns en ytterligare nivå i hans register. Förmodligen inte! För de riktigt stora arenorna och för att Harris musik skulle kunna nå sin fulla potential krävdes en mer fulländad frontman och fäktare vid mikrofonen.
En garde!

Naturligtvis är steget till Isstadion från de största arenorna ett nedköp och således ett tecken på Iron Maidens dalande kvalitet och popularitet i 90-talets slutskede. Då Bruce Dickinson för andra gången blev sångare i världens odiskutabelt bästa metalband år 2000, så tog han bandet återigen till de absolut största arenorna. Rock in Rio-spelningen under Brave New World-turnén är ett bevis på detta och på den kvalitet och älskvärdhet albumet Brave New World har.

Jag tänker en smula kring om nämnda skiva hade varit så fulländad, sprudlande och dunderbra om det inte vore för att Bruce varit ifrån bandet i några år och faktumet att Harris tvingats få arbeta utefter nya förutsättningar. 90-talet var ett tungt decennium för all rockmusik och innan Bruce skrev avskedsansökan och sa hejdå i Pinewood Studios i början av decenniet, så släpptes No Prayer For The Dying och Fear of The Dark som för mig känns som grådaskiga uppulsade stigar, aningen sunkiga och utan att förmedla den magi och självklarhet som musiken sedan starten gjort. Så någonting behövde ju hända då - ruska om helheten, maskineriet och för den delen enheten Iron Maiden. Friskt blod - arbeta med nya resurser för att tvingas att utvecklas i en riktning igen och reformaras. Denna gång kunde dock inte Simon Drakes trollerilåda hjälpa till.

Björk Guðmundsdóttir säger i en intervju att begränsningar är vad som skapar kreativitet, för att begränsningarna sätter ramar - och genom att ramarna synliggörs tvingas man arbeta sig runt och förbi dem på nya sätt. Iron Maidens musik behövde spela roll igen och inte på autopilot sega sig fram och tillbaka mellan två återvändsgränder Waisting Love och Hell Aint A Bad Place.

The X-Factor och Virtual XI gjordes mellan Fear of The Dark och Brave New World med varglika Blaze Bayley framför mikrofonen och jämfört med Bruce hade han just begränsade röstresurser. Jag uppskattar den riviga energin som förmedlades i musikvideon till Man On The Edge, från Iron Maidens tionde (tänk romersk siffra) skiva The X-Factor. I en tung, fast, dov och mörk atmosfär förflyttas man under dryga timmen från I rosens namn till Michael Douglas sammanbrott i Falling Down för att sedan klockan 02,00 dunsa ned i soffan med en öl och reflekterar över de hemskheter som händer i Balkanländerna. Vad är egentligen meningen med det hela?
Folket var inte redo för något så blytungt och avskalat, vilket varken gjorde albumet lättköpt eller lättsmält och inte förrän nu på 2010-talet börjar man se skivan för vad den egentligen är. En helgjuten och råstark skiva som inte lider av att vara ett dugg spretig och som också är det starkaste Iron Maiden gjort, då inte Bruce varit frontman.

Man brukar säga att Virtal XI är anpassad efter Blazes röst till skillnad mot The X-Factor. Jag brukar säga att Virtual XI är Iron Maidens i särklass svagaste album. Aningen ofärdig, uddlös och utan höjdare - förutom snudd på-powerballaden Como Estais Amigos, som handlar om Englands och Argentinas relation efter Falklandskriget. Modigt!
Det är inte Blazes insats som är största svagheten i denna tid och på denna skiva, utan snarare Harris brist på idéer. Det var inte gamblarens skiva som vågade med lust och nytänkande och den var heller inte speciellt änglalik i sin kvalitet. Virtual XI skivan var snarare Arla lättmjölk.
Hundhuvudet bars sedan av Blaze.
Det jag menar är Blazes största svaghet och snedsteg från fem år i Iron Maiden var att han inte gjorde Bruce-låtarna till sina egna genom att lägga dem i en tonart eller semiton lägre - mer anpassad för sina egna sångresurser. På detta sätt skulle han ha satt sin egen prägel på dem och säkerligen gjort ett mer stabilt och sprudlande intryck under live-spelningarna.

Di'Anno -epoken vinner naturligtvis denna "Versus" eftersom Iron Maiden under den tiden far upp som en raket och tillsammans med Dimond Head och Saxon skapade The New Wave Of Brittish Heavy Metal. En raket som senare med före detta Bruce Bruce skulle nå otänkbara höjder i kvalitet och popularitet.
Att på sin första skiva släppa ett musikaliskt mästerverk som Phantom Of The Opera talar sitt tydliga språk. Punkt slut.

Vi har Blaze-eran att tacka för den blytunga The X-Factor och för hur Harris och Bruce vid en tidpunkt måste ha tittat varandra djupt i ögonen och bestämt sig för att återförenas och göra den suveräna Brave New World tillsammans.

PS. Visste ni förresten att Brave New World-låten Nomad var skriven för Blaze?

Judas vs. Judas