Grimes - Miss Anthropocene

Dystopisk, Steam Punk-ig elektronisk Dream Pop - och framför allt är Grimes skiva Miss Anthropocene nyskapande.

Claire Elise Boucher sjunger inte om sitt liv och sin uppväxt i Kanada, utan iklär sig rollen som en klimatgudinna i en parallell värld och faktumet att hon är antropocentriskt sinnad skapar en intressant dynamik. Störst intresse i sagan väcker i synnerhet musiken som varierar kraftigt mellan stilar. Musikgenrerna som Grimes har inspirerats av och växlar emellan är fler än varven på själva skivan. Hur allt blir ingenting - ingenting som du tidigare har hört.

Inledande So Heavy I Fell Through the Earth suger in mig direkt som lyssnare och jag tappar inte intresset många gånger förrän skivan snurrat färdigt. Möjligtvis ett smärre undantag för att slutspåret Idoru är någon minut för långt för sitt eget bästa.

4ÆM bjuder på variation med sin till en början orientaliska melodi, som sedan vips slår om till något som liknar techno. Låten Darkseid för tankarna till Hiphop, fast mer Hard-Core och omsluten, nästan kvävd av en Dream Pop-matta. Skivans allra starkaste kort heter Delete Forever, som med sitt nästan Country-inspirerade gitarriff, mjukt vävs samman av sina vackra melodier.

Lustigt nog upptäcker jag att The Guardian beskriver albumet på liknande sätt som jag: "By sounding a little like everything you've ever heard, the whole sounds like nothing you've ever heard".

Det är skivor som Miss Anthropocene som är värda att köpa och därmed artister som Grimes som är väl värda att stödja. Att vilt låta sig inspireras av flera olika musikgenrer och skapa något nytt för tankarna till Björk - likaså fågelkvittret i Idoru. Skillnaden dem emellan är att Grimes på sin senaste skiva väljer en betydligt mer uppfriskande och vital riktning än vad Björk gjorde senast.

Betyg 16/20

Bäst: Skivan är holistisk. Delete Forever går att plocka ut eftersom den är bland det bästa som gjordes år 2020.