Marsheaux - An Extended Broken Frame

Glatt nynnandes kommer jag hem från posten och tänker mig att rama in Marsheauxs A Broken Frame i en något kantstött, repig och trasig ram.

Den grekiska elektroduon Marsheaux har släppt tre olika versioner av deras cover-skiva av Depeche Modes album A Broken Frame. Den första av dem klockar in på nästan samma minut och sekund som originalet - och den versionen finns också som helinstrumental. An Extended Broken Frame som är just längre, finns tyvärr inte på vinyl, men det är den jag kommer recensera här och inte normallängds-versionen, som nu ligger framför mig.

An Extended Review! 

Men vi tar det från början. "Den svåra andra skivan". Känns det bekant?

Inte nog med att den andra skivan skulle göras, utan det blev liksom lite extra komplicerat av att Vince Clark lämnade Depeche direkt efter debutskivan Speak And Spell. Detta eftersom han hade möjlighet att med den nya sampling-tekniken arbeta vidare med sin musik nästan ensam. Vince var låtskrivaren på Speak And Spell och hans nya duo Erasure kunde arbeta vidare i samma stil - dansa glatt och sjunga I Just Can't Get Enough.
Depeche Mode däremot....

Gemene Depeche-fanatiker delar en gemensam sanning, den att synthpionjärerna når sin absoluta topp på Violator. Sedan finns det ett antal album runt den tidsepoken som också tenderar att hamna högt på rankingen. Men var Depeche Modes andra album A Broken Frame hamnar är ytterst ovisst för det varierar helt enkelt från lyssnare till lyssnare om man uppskattar detta första steg. En del brukar ranka A Broken Frame ganska lågt eftersom skivan verkligen inte är fulländad och andra, som jag brukar ranka den betydligt högre - och vet ni varför?

Jo, just därför att den inte är komplett, men man kan ana och skönja vad Depeche Mode senare kommer bli. Det finns något så intressant i att man hittar ett par beståndsdelar och stämningar i musiken, av vad som komma skall. Martin. L. Gore blev nu låtskrivare och många med mig brukar säga att faktumet att Vince-I Just Can't Get Enough-Clark lämnade var det bästa som kunde hända. A Broken Frame är början på sagan Depeche Mode och det blir härifrån en successiv utveckling ända till Violator. Ständigt innovativt och före sin tid med Gores kompositioner, med väldigt personliga texter och nyainspelade ljud. Ibland känns det nästan som man kan höra hans dunkande hjärtslag i musiken och att Depeche Mode egentligen är namnet på hans själ.

Valet av skiva som Marsheaux spelar in en cover-skiva på bör därför anses som både modigt och moget. För om man är tillräckligt skicklig och förstår sig på vad skivan egentligen är, så skulle man kunna göra något som nästan överträffar originalet.

Det som imponerar mest på mig och som gör mig nästan hänförd är hur Marsheaux urskiljer och plockar ut de bästa elementen, bitarna och melodierna i sångerna för att sedan förstärka dem och låta dem ta mer plats i sitt underbara ljudlandskap.
Marsheaux, vilka mästerkompositörer!

Ovannämnda lovord gestaltas mycket bra i de två inledande Leave In Silence och My Secret Garden där Marsheaux med sitt ljudlandskap just förstärkt låtarna och gett dem bägge ursvängiga outron som passar som handen i handsken. Faktum är att det kan komma att kännas lite tomt att lyssna på originalinspelningarna från Depeche, när jag har dessa att jämföra med. My Secret Garden har en lustig text där jag tänker mig en historia om ett barn som buttert med gråten i halsen skakar på huvudet och säger, eller i alla fall tänker: "I just can't see the fun in my secret garden, not being secret anymore".

Monument är i sitt original som en bro över till nästkommande Depeche-skiva som heter Construction Time Again och har en tydlig industriell atmosfär.  
"My monument
It feel down
Work all of my days for this kind of praise
It fell down
Work all of my days
It fell down ".
Marsheauxs version däremot, går nästan mer åt sci-fi-hållet och blir en riktigt häftig tolkning!

De två svagaste verken från originalskivan av Depeche Mode ligger precis efter varandra och heter The Meaning Of Love och A Photograph Of You. Jag undrar om det kan vara så att The Meaning Of Love är för svag för att nämnvärt kunna förbättras. Marsheauxs version blir inte mycket bättre alls och helst vill jag klicka på Next. Ett minimalistiskt tuggande i ett tuggummi som jag inte minns smaken på, om den ens hade någon. A Photograph Of You däremot, är en storartad transformering från sin I Just Can't Get Enough-iga originaltappning till något fräscht, uppfiskade och riktigt behagligt. Sådär lugnt och rogivande som en tidig söndagspromenad under vår eller tidig höst kan vara. Luften känns frisk och fyllig - man andas in i lugnt tempo och känner hur den friska luften som slinker ned genom luftrören vitaliserar och energidepån börjar fyllas. Denna version gör sig inte bäst när du står vid gaten på flygplatsen eller när du ska byta tunnelbana vid Slussen klockan 8.10 på morgonen.
Hur man förädlar en sång.

Shouldn't Have Done That är en favorit hos mig - och har alltid varit, för att den är så unik i sin stil. Originalversionen från 80-talet känns aningen avskalad och till och med sisådär någon procent, nästan gregoriansk. I Marsheauxs version görs de vassare melodierna mer framträdande med deras fylliga synthljud och dessutom har de lagt in några ytterligare slingor som man både kan dyka ned i och sväva upp i samtidigt. Texten är nästan barnsligt simpel, alternativt bara väldigt fåordig och det bubblar liksom till och blir aningen poetiskt i sammanhanget eftersom rykten säger att den ska handla om Adolf Hitler.
Detta kryddat med en grekisk sångröst:

"A small boy and his infantry
Marching around so naturally
Shouldn't have done that"

"Leaves school to follow his ambition
Knows what he wants
To be a politician
Shouldn't have done that!"

Att en så behaglig och uppiggande flygresa går ned mot landning med en aning turbulens känns tråkigt. Now This Is Fun, med en extern sångare är väl okej, men går mig egentligen helt förbi. Juvelen på originalversionen av A Broken Frame heter The Sun And The Rainfall av anledningen att det är den tveklöst starkaste låten. Man kan inte klandra den grekiska duon för några större snedsteg här, men i och med att originalet är så starkt, så känns Marsheauxs tolkning på en i övrigt så bra skiva som ett litet antiklimax, tyvärr. Daves röst passar bättre här!

Oberkorn blir bra och påminner mig om något Final Fantasy-spel från millennieskiftet.

Det var inte tal om att vi behövde nödlanda och jag är rent ut sagt lycklig av att något så bra och intressant har förgyllt min tillvaro. An Extended Broken Frame är en cover-skiva och kan av den anledningen aldrig bli lika banbrytande som originalet. Dock slår det mig nu efter min andra lektion i musikteori, att det kanske hade funnits möjlighet för Marsheaux att tolka sångerna också genom att experimentera och leka med takterna och rytmerna. Det kan nog vara så ändå!

Bäst: Leave in Silence, My Secret Garden, Monument, A Photograph of You, Shouldn't Have Done That samt en uppmaning att lyssna på originalversionen av The Sun And The Rainfall.

Betyg: 15/20