Megadeth - Rust In Peace

Upp på scen kliver Dave Mustaine för att vara med och riva av två gamla klassiker från Metallicas debutskiva Kill Em All under Metallicas 30-årsjubileum. Efter krystade kramar och handslag ställer sig Mustaine långt ut i ett av hörnen - han håller sig verkligen på sin kant. Nästan ett decennium har gått sedan nämnda spelning och långt innan Covid-19 och förmodligen innan Tegnell ens börjat tänka i banorna  att kunna bli statsepidemiolog. Men social distansering var det minsann redan här! En atmosfär lika tung som musikgenern. *

Dave Mustaine, pånyttfödd kristen och i den vevan Alice Coopers gudson. Dave Mustanine, under ett par år gitarrist i Metallica, lagom till att låtmaterialet för bandets debutalbum var nedpräntat. Dave Mustaine, anti-hjälten som då bestämde sig för att skapa ett band som skulle spela ännu tuffare och snabbare än Metallica. Megadeth heter bandet som har funnits sedan mitten av 80-talet.

Jag minns det som igår när jag hörde Holy Wars... The Punishment Duo för första gången. Låten var så intressant i sin struktur och det fanns något väldigt musikaliskt i och bakom den arga rösten och den formidabla gitarren. Ett musikaliskt verk och inte av karaktären banka och slå i aggression. Drygt tio år senare vill jag av respekt för låten köpa hela skivan Rust In Peace, för att pryda min samling med.

Trash-metallens esse! Och jag går ännu längre, för det är inte otänkbart att Rust In Peace är den starkast skiva i hela heavymetal-genren som jag någonsin lyssnat på. Tänk er - detta hade jag inte kunnat ana. Är det mitt öppna sinne - förutsättningslöst redo för en ny bekantskap och också min corona-distraktion som spelar in? Jag kan inte utesluta det, men främst är det de musikaliska dimensionerna som spelar i en klass för sig. Arrangemangen får mig  att ibland tänka på en symfoniorkester som leds av en pianist, ja kanske två som pressar ut musik utanför ramarna och äger både sin egen och lyssnarens värld. Hanger 18 är exempel på detta, för inte ens med kompass lär jag mig hur gitarren kommer fortsätta mot slutet.

Rust In Peace är som en kappsäck fylld av guldmynt. Man kan med ett tillfredsställande leende betrakta helheten och konstatera att det inte finns några utfyllnadsspår, samtidigt som det går lika bra att bara plocka upp några enstaka guldmynt och njuta av. Den vid första anblicken otajmade brytningen i gitarriffet 2:50 in i Five Magics och precis efter det senare gitarrsolot i Tornado Of Souls är sådana guldmynt för mig.

Jag blev närmast knockad då jag premiärspelade Rust In Peace och efter många fler genomlyssningar har jag svårt att resa mig på nio. Det beror inte på skivans hårdhet eller aggression, utan på att de musikaliska arrangemangen gör albumet så långlivat och fräscht. Taktbyten, de olika styckena, intressanta vändningar och exceptionellt musicerande från fyra amerikaner.

Betyg: 20/20

Bäst: Allt egentligen och ytterligare ett par poäng utöver maxpoäng till Five Magics.

PS.  Lyssna på originalutgåvan från 1990 och absolut INTE på den remastrade från början av 2000-talet. Tål att upprepas igen och igen.

*https://www.youtube.com/watch?v=yxUQQVc2yrA