Random Access Memories - Daft Punk

Om jag av en händelse skulle ställas i en situation där jag är tvungen att välja en musikgenre - bara en, så skulle jag säga elektroniskt.
 Varför?
Jo, det kan jag berätta mer om i ett inlägg här senare, som mer kommer likna ett kärleksbrev.

Hur som helst så gick jag in i min skivbutik och fantiserade om och längtade efter att köpa en skiva med smaskigt, fylligt sound med tajta, mjuka medryckande melodier som lägger sig i blodomloppet och smörjer en från insidan i hela kroppen och i själen, tills man ligger knockad som i en annan värld. Den något naiva förhoppningen att jag någon gång i mitt liv ska få uppleva den känslan igen - som jag gjorde när jag hörde Violator med Depeche Mode för första gången, kommer kanske aldrig ske igen. Glad är jag ändå att jag har det hoppet kvar, för det är med just hoppet, tillsammans med nyfikenhet som gör att jag ständigt köper fler skivor.

Random Access Memories är ett album av det franska elektrobandet Daft Punk som släpptes för ett par år sedan och har fått genomgående höga betyg. Om man vill läsa de recensionerna med lovord, så hänvisar jag till Metacritic och inte till min blogg, som du läser nu.

Jag tar inte i nu, utan det är så att jag sålde Random Access Memories på kvällskvisten samma dag som jag vid lunchtid var i skivbutiken och i god förhoppning köpte albumet. Som en parentes vill jag säga att det i min skivsamling finns vinyler som går på fel varv, men som ändå får stå kvar bland resterande skivor.

I inlägget tidigare där jag recenserade Sasami, så gav jag uttryck för jag att jag brinner lite extra för skivor som är aningen svåra eller låter lite tråkiga i början, men som successivt växer för varje genomlyssning. Dock kan jag inte förmå mig att tro att Random Access Memories någon gång skulle ge ett roligt eller intressant intryck, även om man i ren desperation skulle spela den baklänges, för att på så sätt kanske bli en gnutta känslomässigt berörd. Det är små gitarr-trudelutter som bakgrund till den så ofantligt enformiga och halvelektroniska sång(?)rösten som mal på i ett och samma röstläge - och lämnar mig i ett känslomässigt vakuum. Hela skivan känns platt, och gör mig så begeistrad som man kan bli av ett fyrkantigt, tunt  A4-ark med ett par lättlästa former och symboler på, som aldrig bjuder på något oväntat, något intensivt - lite "crazy", eller för den delen bra melodier. Udd- och formlös musik, tyvärr.

Random Access Memories är det största antiklimax som jag upplevt gällande skivinköp.

Betyg 4/20
Bäst: Sista minuten i Giorgio by Moroder, då det finns halmstrå till nyskapande rytm.