Saxon - Dogs of War

Om vi tänker oss ett ståtligt berg alldeles på toppen, en dal nedanför och på andra sidan dalen en annan bergstopp.

Från Wheels Of Steal, Strong Arm of the Law, Denim And Leather och till största del Power And The Glory (1980-1983) och sedan nedåt. För att förklara det i mer universellt hårdrockspråk så är Crusader som kom efter ovan nämnda skivor Saxons svar på Metallicas Black Album - eller ja, snarare i omvänd ordning. Saxon rullar nedåt berget som i en snöbollseffekt, ned mot en mer och mer snuskig och gyttjig sörja, med Innocent Is No Excuse (Load), Rock The Nation (Reload) och Destny (Re-reload?). Saxons sångare Biff Byford beskriver själv dessa skivor som bandets Def Leppard-skivor. Ja, det är väl få heavy metal-purister som uppskattar Def Leppards avstickare på permanent basis till lättsmält och strömlinjeformad musik, gjord för amerikanska radiolistor.

Samtlig musik i England på sent 70- eller tidigt 80-tal är en reaktion på, eller en följd av punken. Även om Iron Maiden-motorn Steve Harris avskyr punken för dennes enkla, simpla och skräniga stil och musik, som kan tyckas mindre just musikalisk, så måste man säga att punken som fenomen räddade den gamla heavy metaln och rocken som surrade runt i moln av ångorna från sina trippel-album och droger. Punken fångade tillbaks närvaron och attityden till musiken och mer specifikt till hårdrocken, vässade kompositionerna och gjorde verken mer kompakta. Detta blev NWOBHM - The New Wave Of British Heavy Metal, med band som Iron Maiden, Saxon, Diamond Head och Praying Mantis.

När jag såg Saxon live för första gången, så ansåg en recensent precis som jag att de var väldigt bra live. Han skrev sedan att "Det går att argumentera för både rättvisan och orättvisan i att Iron Maiden säljer ut extrakonserter på Globen, medan Saxon spelar på Klubben i Fryshuset".
Mest är det rättvisan, men det är en längre historia.

På andra sidan dalen efter nämnda pinsamheter till album, så finns på bergstoppen den fullständigt suveräna Saxon-skivan Lionheart från 2004 och för Saxon på tidigt 90-tal att nå dit, så krävdes en oerhört mödosam och lång vandring. Någonstans i England, någon gång på 90-talen, på en mindre scen i ett skralt publikhav, så förstod man att vandringen var påbörjad. Två mediokra men i kontexten betydligt skarpare skivor gjordes. Hade Saxon hittat, tagit med sig och använt kompassen äntligen?

Dogs Of War från 1995 är tredje skivan i denna vandringsaga och väl värd att lyssna på. Jag ska vara ärlig och säga att detta är min älsklingsskiva med Saxon! Inledande Dogs of War stormar ut och fram och är en blytung historia, men inte alls representativ för vad som senare kommer. Det där jag skrev ovan om att Saxon hade hittat kompassen igen är både en sanning och osanning för albumet Dogs Of War. För visst känns det som de har total kontroll på var de är och hur de dansar fram. Men de leker också längs denna bergssluttning i nya riktningar, på ny mark och med en vilja att utforska och prova några trivsamma sidovägar. Saxon skuttar bredvid tågrälsar, rider på amerikanska prärien, tar en vattenpaus vid "Take me down to the cool clear water and don't worry about me" för att sedan strosa vidare mot Tokyo via en fängelsevägg. Allt känns faktiskt precis som den avslutande låten heter: Yesterday Is Gone. Det finns ingen risk att jag tänker tillbaks på deras förflutna "Def Leppard-era".

Prestigelöst känns det kort sagt och resultatet blir i sin helhet riktigt svängigt. Aningen muntrare melodier och ofantligt mycket bättre kompositioner och låtmaterial än under decenniet innan. Släppte de loss alla spakar, la ifrån sig ett par ramar och bara skrev musik av hjärtans lust? Jag tror det!

Nu i september skulle Saxon spelat i Sverige, men hela resterande turné är avbruten på grund av att Biff Byford ska göra en akut hjärtoperation! Hoppas du klarar detta Biff! Never Surrender!

Betyg 14/20

Bäst: Prova att lyssna på Hold On och Give It All Away utan att ryckas med och le en smula. Det går  knappt, va? Biffs röst i Yesterdays Gone är en aning enerverande och Walking Through Tokyo är ingen höjdare, men annars är allt i varierande skala riktigt trevligt att lyssna på.