The Cure - Disintegration

Ja, ni har säkert hört mig säga det, att The Cure är på den där listan jag har, med artister och band som jag bör hålla mig undan och inte börja lyssna på, eftersom det finns en risk för mig att drunkna i dem. Förutom The Cure, står också David Bowie och Cocteau Twins på den listan.

Resan började med ett oskyldigt steg in på Bengans i Stockholm och sedan tätt därefter ett mer instinktivt, bestämt steg till hyllan vid väggen, precis intill kassan där Disintegration stod och bara väntade på mig. Ju snabbare handling, desto färre tankar hinner surra i mitt ständigt processande huvud. Skedde detta av godo eller av ondo? 

Robert Smiths gitarr klingade tillsammans en synthkeyboard för första gången 1976 i staden Crawley och den skiva som rankas som bäst av The Cures album utkom 1989 och heter Disentegration. Det mörka skivomslaget och musiken flämtar i dystra tårar, ambivalens, svett och pervers nostalgi ur en självupplevd 30-årskris. På andra sidan myntet finns dock en ständig närvaro i sången med vältajmade kompositioner, som gör att musiken inte spretar åt alla håll och att man som lyssnare kan hålla huvudet över ytan i Smiths berättelser. Robert Smith är gitarrist och låtskrivare och den enda bandmedlemmen som spelat i bandet på samtliga tretton album. Precis som mycket av den musik jag tycker bäst om, så klassas The Cure som Post-punk och New Wave.

Min uppfattning efter sisådär tre veckors genomlyssning är ungefär som det första intrycket jag fick av skivan när jag tryckte på play. The Same Deep Water As You - vilken låt alltså!

Disentegration är himmelskt bra - eller ja, nästan i alla fall.

Det aningen kryptiska namnet på min blogg härrör från en textrad från gruppen The Smiths, kryddad med en låttitel av Björk. I dag har jag insett att man kan göra en referens till Orchestral Manouvers In The Dark också - inte mig emot. Ni som läsare av min blogg här har säkert hört om hur jag aldrig upplevt känslor av musik likt den gången jag och mina högtalare kom i kontakt med Depeche Modes Violator för första gången. Om hur jag fick lägga mig raklång på golvet flämtande, lika mycket av musikalisk extas som av häpnad över att känna känslan av fullkomlighet, som i sin tur spräckte ordets betydelse ju längre man kom på skivan. Bloggen skulle alltså lika gärna kunna heta "Sökandet efter nästa Violator".

Det var inte så himla långt ifrån denna gång.

Musiken ligger som ett fuktigt molntäcke - lika tung som frisk. Ibland faller regndroppar ned så långsamt att man nästan kan spegla sig i Smiths romantik om det förgångna, för att senare smattra ned, vitalt och renande. Smiths gälla röst lägger sig precis under molntäcket och kan på det sättet styra och forma musiken och ibland är den så gäll att jag undrar om den kommer spricka.

I Disintegrations svagare stunder tycker jag att självömkan blir alltför ingrodd i musiken i symbios med repetitiva små slingor. Självömkan rullar runt i cirklar, utan att brytas och utan progression, så att man aldrig når känslan av befrielse, kanske inte ens när låten har spelat klart. Homesick är ett sådant exempel.

Allt som allt så faller skivan mig i smaken och den har redan gett mig en mersmak som bultar inombords och som måste släppas ut. Jag lyssnade då på Pornography från tidigare 80-tal som känns mer taggig och brutal, men det är en annan historia.

Robert Smith med övriga musiker på skivan skapar i dryga timmen magi med vältajmade, aningen dova, långsamma melodier, till en gäll och ständigt närvarande röst. Musiken på Disintegration väger tungt i dubbel bemärkelse och känns ständigt relevant. Som bäst beskrivet av Robert Smith själv, när han i en intervju reflekterar över The Cure i den engelska musikindustrin: "We never fit in and we don't go away".

Betyg 17/20

Bäst: Pictures of you, Closedown, Lullaby, Prayers For Rain, The Same Deep Water As You, Disintegration och Untitled.