The Offspring, en kväll i juni

Här står de nästan som farfar och morfar framför mig. I dag är dock första gången jag träffar dem på riktigt.

De amerikanska farbröderna har funnits vid min sida i nästan hela mitt liv. Jag var inte alls gammal när jag förtrollades av All I Want på Voxpop. Det kändes väldigt tufft att digga något skränigt och lite hårdare.

Tiden går och tiderna förändras och i dag skulle jag varken kalla The Offsprings musik hård eller tuff. Musiken är en slags pop/rock-punk som varken är komplex eller högtravande, utan ganska simpel.

I alla fall - här stod doktorn i cellbiologi Dexter Holland och fågelskådaren Noodles med bandet framför mig. Ibland har jag svårt att på sekunden identifiera vilken låt som påbörjas då många verk har liknande rytmer i ett högre tempo. Dock är låtmaterialet älskvärt, vilket ett fullsatt Grönan verkar hålla med mig om. Himlen öppnar sig efter ett par låtar, nästan på samma sätt som mina tårar till låten The Kids Are´nt alright. Det var som att uppleva stora delar av mitt liv utspela sig under tre minuter. Vad hände? Tiden går och The Offspring består.

Med sin simpla och icke-högtravande musik skapar The Offspring en egen värld där less is more. Jag älskar The Offspring just därför och för allt de inte är eller blir. Enkla melodier, simpla riff, skränig pipa och enklare textrader som behandlar vardagen och ibland existensiella frågor.

The Offspring är så mycket en värld och ett koncept, så det är svårt att vara så värst kritisk till föreställningen. Förhållandevis lättsmält och okomplicerat men också så dundrande kompromisslöst. Såklart är musiken en liten dos nostalgi till ett simplare liv på ungdomliga 90-talet, men lika mycket en reflektion av tiden som gått sedan dess - och det är där musiken prickar hjärtat och blir så väldigt genuin.

Frågan är hur simpelt det är att vara så unika och älskade som dessa farbröder är.