Vespertine - Björk

Genom den banbrytande skivan Homogenic skapade Björk också i bredare mening musikstilen Björk; det mer patriotiska, isländska soundet som hon ville skulle reflektera de öppna, kala ytor som karaktäriserar det isländska landskapet. Uppföljaren Vespertine från straxt efter millennieskiftet svävar vidare i liknande stil fast är mer varm, mer mjuk, mer kärleksfull och mer sensuell.

Min granne intill mig på bänkraden vid Dalhalla 2018 sade att han skulle gå ned till scenkanten efter konserten för att fria till Björk. Jaha, tydligen en annan person som också ska försöka med det, tänkte jag och sade att det redan är en person före i den "kön" - och syftade naturligtvis på mig själv. Björk var nämligen nyligen skild från Matthew Barney vid denna tidpunkt, samma man som hon var nyförälskad i när hon skrev Vespertine.

Björk är kanske den artist jag beundrar mest och Vespertine är den av hennes skivor som jag tycker allra bäst om. Jag ska försöka knåpa ihop någonting här nu, även om det känns aningen svårt att veta var jag ska börja.

Den elektronika duon Matmos och den amerikanska harpisten Zeena Parkins är manskapet som spelar på skivan och lägg därtill en grönländsk kör och en symfoniorkester som spelade i konserthusen där hon turnerade med skivan. Låter det inte intressant?

Eftersom skivan är så sensuell och intim, så är det lätt att man som lyssnare nästan skapar en intim relation till musiken på skivan. I Hidden Place har Björk en oerhört sexig röst, måste bara få säga det - faktiskt ännu mer än i nästkommande Cocoon. Jag tänker på hur hon i en intervju beskriver sina olika mikrofoner och att det finns en där man hör hennes inandning, för att kunna låta mer just sensuell.

 Många gånger har jag både tänkt och sagt att om det finns någon typ av paradis, så spelas Unison på repeat där. För sista låten på skivan Vespertine är det vackraste verk jag någonsin hört. När jag kliver in i denna sagolika värld med en röst som utstrålar både integritet och skönhet, med vackra, intressanta och fylliga textrader som man vill utforska, omsluts jag av ett både varmt och svalkande mjukt moln. Den oasen i moln-gestalt isolerar mig mot allt det utanför.

Som barn och ungdom studerade Björk på musikskola och hon har i efterhand gett uttryck för att den traditionsenliga "rätta läran" om musik inte gav utrymme eller möjlighet att kasta sig utanför dess ramar. Hon har också beskrivit sin tid i och uppbrottet från rockbandet Sugarcubes som att rockband oftast består av gitarr, trumma och bas, till en sångröst, och att det är ungefär allt det blir. Den kreativa friheten hittade hon senare i den elektroniska musiken i London på 90-talet och skivorna Debut och Post, som föregick Homogenic hamnar mycket riktigt i genren elektroniskt. Men vad Björk vill med sin musik är att förena det gamla, de mer klassiska instrumenten med det moderna - och skapa något helt nytt.

 "The modern things has always existed, they have just been waiting", "I do think of music as this unknown things that needs to be explored". 

Vad jag vill säga är alltså att Björk inte spelar musik i en specefik genre, utan hon skapar den snarare själv. Vespertine är kanske inte det allra tydligaste exemplet på detta och speciellt inte relativt till Medulla som kom ett par år senare, som brukar kallas acapella-skivan, eller för att inte tala om Volta som kom ännu några år senare. På Vespertine finns dock mycket att utforska och förutom text, sång och atmosfär, så finns Matmos beats av ljudet av kortlekar som blandas och is som bryts.

Vespertine är mycket behaglig och varm att lyssna på och skivan som helhet har som två sidor som inte står i motsatsförhållande. Skivan är inte speciellt omtumlande att förstå sig på, samtidigt som den skapar ett lyster att vilja utforska musiken och dyka djupare in i den. Albumet har dock ingen rivig, intensiv och galen Pluto (Homogenic) som går utanför alla gränser och det är därför Vespertine inte får högsta betyg.

Betyg: 19/20

Bäst: Unison, Pegan Poetry, Undo, Hidden Place och Heirloom

https://www.youtube.com/watch?v=9PEybjgUj6U
Liveversion av Unison